Jag bär er med mig

Jag bär er med mig

Till min farfar Erik och min mamma Ulla

[Vers 1 – Farfar Erik]
När skolan blev för tung för mig
och orden gjorde ont,
fanns det alltid någonstans
där allting kändes tryggt.

Jag gick hem till farfar Erik,
där väntade mat och ro.
Där fick jag lägga mig och sova
tills pappa kom från sitt jobb.

Du frågade aldrig varför,
du öppnade bara din dörr.
När världen kändes alldeles för stor
var jag trygg hos dig som förr.

[Refräng]
Erik och Ulla, jag bär er med mig,
fast trettioett år har gått.
Tiden kan aldrig ta ifrån mig
all kärlek som jag fått.

Två människor som gav mig trygghet,
två hjärtan jag aldrig glömt.
Ni finns kvar här inom mig
i varje minne jag har gömt.

[Vers 2 – Farfar och fisket]
När jag kom hem från fisket
gick jag till farfar först.
De största fiskarna fick du,
det var självklart för mig då.

Och pappa fick de små fiskarna,
det kan få mig att le än idag.
Det var våra små stunder, farfar,
som ingen kan ta ifrån mig.

Och när du behövde någonting
försökte jag alltid finnas där.
Du hade funnits där för mig,
och jag ville ge tillbaka allt jag kunde.

[Vers 3 – Mamma Ulla]
Mamma Ulla, underbara mamma,
du ställde alltid upp för oss.
Vi kanske aldrig hade mycket pengar,
men kärlek hade vi förstås.

Du bakade dina goda bullar,
och kakor fyllde hemmet med doft.
När livet gav oss problem
stod du bredvid oss ändå.

Och när du lämnade mig hos dagmamman
kunde lille jag inte stanna kvar.
Jag smet därifrån och till slut
var jag hos farfar, som så många dar.

[Refräng]
Erik och Ulla, jag bär er med mig,
fast trettioett år har gått.
Tiden kan aldrig ta ifrån mig
all kärlek som jag fått.

Två människor som gav mig trygghet,
två hjärtan jag aldrig glömt.
Ni finns kvar här inom mig
i varje minne jag har gömt.

[Vers 4 – Göteborg]
Mamma, fast du redan hade ont
ville du fortfarande följa med.
Vi åkte upp till Göteborg
och hälsade på din syster där.

Du gick omkring på Göteborgs gator,
fast kroppen redan sade ifrån.
Ingen av oss kunde då förstå
hur lite tid som fanns kvar.

När vi hade kommit hem igen
fick du åka till sjukhus nästa dag.
Och ungefär en vecka senare
förändrades hela vår värld.

[Brygga – Farfars sista stund]
I januari nittonhundranittiofem
kom samtalet vi inte ville få.
De sa till pappa:
”Det är dags att du kommer hit.”

Pappa frågade om jag ville följa,
och jag gick med honom till dig.
Jag höll din hand, farfar Erik,
och stannade kvar bredvid dig.

Du tittade upp mot taket,
som om någon väntade där.
Kanske längtade du efter din fru,
kanske kände du henne nära.

Jag höll din hand hela vägen
tills ditt sista andetag.
Och den bilden finns inom mig
än idag.

[Vers 5 – Mamma]
Bara några månader senare
var det mammas tur att gå.
Jag orkade inte gå in den sista gången,
jag satt i sjukhusets kök.

I många år har jag tänkt på det,
och önskat att jag varit där.
Men mamma, om du kan höra mig:
min kärlek lämnade dig aldrig.

Jag bar dig redan i mitt hjärta,
även när jag inte orkade se.
Och allt det fina du gav oss
lever fortfarande kvar i mig.

[Sista refrängen]
Erik och Ulla, jag bär er med mig,
trettioett år har nu gått.
Men jag minns fortfarande värmen,
och all den kärlek jag fått.

Farfar, jag minns din öppna dörr,
mamma, jag minns ditt varma hem.
Jag minns fisket, bullarna och skratten,
och jag skulle välja er igen.

Åren går och livet fortsätter,
men vissa band tar aldrig slut.
Så länge mitt hjärta fortsätter slå
kommer ni aldrig suddas ut.

[Outro]
Erik och Ulla,
farfar och mamma.

Nittonhundranittiofem tog er ifrån mig,
men det tog aldrig mina minnen.

Trettioett år senare
bär jag er fortfarande med mig.

Alltid. ❤️